Peter Doig at Louisiana

Vårens stora utställning på Louisiana består av målningar som man vill kliva in i. Trots att de ofta präglas av en kuslig enslighet har de samtidigt en fysisk dragningskraft. Konstnären Peter Doig är född i Skottland, uppväxt i Kanada, utbildad i London och sedan 2002 bosatt på Trinidad. Biografin är viktig, eftersom alla platserna tydligt har influerat hans bildvärld.

Doig avslutade sina studier i London under tidigt 1990-tal, samtidigt som stadens konstscen dominerades av generationen som senare skulle komma att kallas Young British Artists, med konstnärer som Tracey Emin och Damien Hirst. Doigs YBA-kollega och vän Chris Ofili, som nu också bor på Trinidad, använde åtminstone elefantskit i sitt måleri. Doig däremot var hopplöst ofashionabel med sitt figurativa måleri i en tid då verk som Hirsts inlagda haj var det som drog uppmärksamhet till gallerierna.

Det är en påminnelse om hur det figurativa måleriet emellanåt får hoppa över till en parallell stig i konstvärlden, väl upptrampad genom historien, men ibland åsidoföst. Doig hittade dock sin publik, nominerades till Turnerpriset 1994, och slog igenom brett med en stor retrospektiv på Tate Britain 2008. I dag slår hans målningar försäljningsrekord på auktionshusen.

Han har en karaktäristisk stil – bland samtida uttrycksfränder finns Karin Mamma Andersson och Per Kirkeby – som ändå omfattar stor variation, från platta bildrum där det figurativa flyter in i det abstrakta, till mystiska, ensliga stränder av tjocka färglager, eller sviten av målningar föreställande modernisten Le Corbusiers fler-familjshus i tät skog. Över tid finns skiften i motivvärldar, från Kanadas vinterlandskap till Västindiens stränder, men ett cirklande tillbaka, återupptäckande av motiv gör det svårt att tänka på detta konstnärskap kronologiskt. Det är inte heller så det presenteras på Louisana, snarare har man försökt hitta resonanser i motiv och hängningen gör också att dukarnas storlek understryks. I mitten av utställningen visas ett stort antal grafiska blad, ofta förstudier till målningarna, som också är fina små verk i sin egen rätt.

Den brittiske kritikern Adrian Searle har skrivit att Doig inte är kapabel att måla en tråkig bild. Jag är böjd att hålla med, enformigt blir det aldrig. Men när bildrummet blir alltför platt och referenserna för tydliga, som i ”Metropolitain” (House of Pictures, 2004) eller flaggorna i ”Painting for Wall Painters” (Prosperity P.O.S, 2010–12), blir verken mer inbundna och inte lika intressanta som de rika landskapsmålningarna. Men överlag är detta en väldigt fin utställning.

Trots den tydliga dialogen med konsthistorien, med influenser från kolorister som Gauguin, Matisse och Munch, är Doig en oerhört samtida konstnär. En global samlare med en bildvärld som är ett destillat av referenser och förnimmelser av platser. Målningarna speglar ett visuellt register som vävts av minnen, filmer och fotografier. ”Young Bean Farmer” från 1991 visar en ung pojke som springer över fältet bort från en gård. Färgerna är blekta och brända. Inledningsvis känns detta vulgärt, som om husets fasad skulle dölja något hemskt, en illustration av Truman Capotes ”Med kallt blod”. Men i förgrunden delas bildplanet upp av knottriga grenar och med ens hamnar fokus på landskapet. Som i alla andra Doigs scener finns det en narrativ potential, något är på väg att hända, men det är platsen som är den starkaste betydelse-bäraren, aldrig figurerna.

Doigs flytt till Trinidad och en motivvärld av tät djungel och bleka gestalter skulle kunna förstås som ett exotiserande i samma anda som Paul Gauguins målningar från Tahiti. Men den tolkningen är för enkel. Doigs behandling av plats gör upp med idén om dess exklusivitet. Det handlar inte om att förmedla en bild av något främmande och fast, det är snarare ett bevis för subjektets flexibilitet. Vi kan ha känslomässiga band till specifika platser, men vi är också influerade av det globala. Återanvändningen och blandningen av motiv såsom kanoten, en kanadensisk nationalsymbol, och det tropiska mandelträdets nästan art deco-formade blad speglar en intim förtrogenhet med det nomadiska, snarare än ett ytligt plockande.

Investeringar i plats och de rika landskapsbeskrivningarna är kanske vad som gör den nobelprisbelönade poeten och dramatikern Derek Walcott, också bosatt i Karibien, till en av Doigs många beundrare. De här raderna från Walcotts ”The Prodigal” (2005) skulle kunna vara en beskrivning av en Doigmålning: ”The ceaseless creasing of the morning sea/the fluttering gamboge cedar leaves allegro/the rods of the yawing branches trolling the breeze / the rusted meadows, the wind-whitened grass …”.

Addera sedan drömska färgfält och undanglidande figurer. Doig är ingen romantiker eller idealist. Snarare en alldeles egen sorts realist.

Sydsvenskan, 2015-04-26