Ad Reinhardt på Malmö konsthall

Installation view of Ad Reinhardt at Malmö konsthall
Installation view. Ad Reinhardt – Art vs. History, Malmö Konsthall 2015
Photo: Malmö Konsthall
© 2015 Estate of Ad Reinhardt / Artists Rights Society (ARS), New York; courtesy of David Zwirner, New York/London

På väggarna i Malmö konsthall har stora svartvita seriesidor förstorats och tapetserats upp i en omslutande, tät ström av bilder och texter. Utställningen omfattar cirka 300 av Ad Reinhardts verk på papper – serier, illustrationer, collage – och bildspel med ett urval av de tusentals diabilder av konst och arkitektur som han tog på sina många resor. Ad Reinhardt. Art vs. History har två spår. Det är dels en utställning av just serieteckningar och illustrationer, och dels en biografisk utställning med syftet att bredda förståelsen av ett konstnärskap starkt förknippat med abstrakt måleri.

Den första stora presentationen av detta material gjordes 2013 på David Zwirner i New York, men Malmö konsthall betonar att det är första gången som Reinhardts serieteckningar ställs ut i sådan här omfattning i Europa. Men inom konsthistorisk forskning har hans teckningar och texter länge ställts i relation till hans måleri, och att beskriva materialet som «ganska outforskat» är samtidigt tveksamt. Säg den universitetsföreläsning om abstraktion som inte börjar med en powerpointbild av How to look at abstract art?

How to look var helsidesserier om konst skapade för en icke-specialiserad publik, och späckade med texter och detaljer i kombination med urklipp av 1800-talsillustrationer och frihandsteckningar. De är uppbundna med sin tid i varje detalj och vissa är mer daterade än andra – Reinhardts taxonomi i trädform över modern konst i USA skulle behöva växa en hel del för att inkorporera dagens konstvärld – men det finns undantag. Ett exempel är How to look at a mural (Picassos Guernica, mer specifikt), med karaktäristiskt rättfram text: «The mural is not a picture-copy-imitation of a real scene you might see, or a simple poster or banal political-cartoon which you can easily understand (and forget) in a few minutes, but a design that diagrams our whole present dark age.» Detta fungerar både som satir, men även som faktisk förklaring – en lektion i seende.

Särskilt talande för Reinhardts syn på konst är instruktionerna för hur man ska betrakta en spiral, en visualisering av den cykliska eller vågmönstrade förståelsen för konst som han refererade till som «the same all-over pattern», eller «the eternally recurrent stylistic pattern». Detta mönster försökte han illustrera med diabildsvisningar från sina resor, där visningarna kunde hålla på i timtal och var dels konsthistoriska föreläsningar, dels personliga, ofta humoristiska, reseberättelser. Fotografierna är tagna vid middagstid, utan skuggor, och beskurna för att säkra symmetrin. De visas i utställningen i den ordning Reinhardt lämnade dem när han dog, arrangerade efter former – kolonner, fönster, kroppar – helt oavhängigt geografi eller tid. Bilderna har överförts till video och visas i ett tyst rum, utan det karaktäristiska diaklickljudet, med en liten fördröjning varje gång en ny bild skickas fram. Originalintentionen att visa på en konstens och arkitekturens upprepningar och kretslopp är bibehållen, men visningssättet gör den totala effekten en annan.

Bildflödet har en liknande hypnotisk effekt som Christian Marclays The Clock, men upplevelsen är mer intim, nästan sakral. De flesta av bilderna är vagt bekanta och formatet betonar en relation till betraktarens kropp, som att stå vid en stenmur och titta genom en port ut på ett grönt landskap, för att sedan kastas till en öppning i en ruin i en annan världsdel. Men är denna meditativa upplevelse en konstruktion inom mig, för att jag vill komma åt «konsten» i bilderna? Eller gör det inget att bildspelet rekontextualiseras på detta sätt? Premissen för hela projektet är trots allt att argumentera för en uppvärdering av det kommersiella och pedagogiska arbetet till mer än ett sidospår, trots att Reinhardt själv gjorde skarpa avgränsningar mellan fälten. Ingen var mer seriös än han. Mel Bochner har berättat om när han och Robert Smithson sprang på Reinhardt en eftermiddag på Manhattan, och han ska ha sagt något i stil med att alla konstnärer någon gång måste välja mellan Duchamp och Malevitj. Något de ryckte på axlarna åt – varför välja?

Trots den stora behållningen av Reinhardts skarpa skämtteckningar och illustrationer, så är det nästan lite sorgligt att de lyfts fram på bekostnad av måleriet. Samtidigt har vissa av hans målningar restaurerats sönder, andra kan inte resa på grund av försäkringskostnader och reproduktioner gör dem inte rättvisa. Reinhardt bedyrade det eviga i måleriet, med idag tycks det ironiskt nog mer efemärt än hans arbeten på papper. Det är en fyllig utställning som tål att besökas många gånger, men med utelämnandet av måleriet missas också möjligheten till en mer omfattande presentation av en konstnär som tidigare inte har visats i någon större utsträckning i Norden.

Kunstkritikk, 2015-06-24

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s