“En vägg av elefantöron”

frida_kahlo_28self_portrait29

Text i Sydsvenskans sommarserie “Detaljen”, om bakgrunden i Frida Kahlos målning “Självporträtt med törnehalsband”. Publicerad 19 juli.

Det regnar mer i Mexiko City idag än när Frida Kahlo levde. Hennes trädgård i det berömda Casa Azul, som numera är ett museum, är inte densamma nu som då. Men något som fortfarande finns kvar är växter av tarosläktet. Släkt med den numera trendiga inredningsväxten monstera, kan plantornas blad bli stora som elefantöron.

Det är med största sannolikhet dessa blad som bildar bakgrunden av tät växtlighet som nästan omsluter Kahlo i ”Självporträtt med törnehalsband”, från 1940, en av Frida Kahlos mest kända målningar. Målningen är typisk för Kahlo: ett lidande självporträtt med stark symbolik i en apa, katt och död kolibri. Intill allt det kan bakgrunden verka ospecifik – gröna blad är ett ganska allmängiltigt motiv – men växterna och blommor i Kahlos måleri var alltid avsiktliga och specifika, och ofta hämtade från den egna trädgården som hon såg från sitt ateljéfönster.

Konstnärens relation till sin trädgård förstås ofta som något romantiskt och rofyllt och presenteras som ett sidospår eller en mer lättillgänglig aspekt av ett konstnärskap. Blommor och växter som inspiration ses sällan som brännande eller nyskapande, det är vanligare att lyfta fram biografiska detaljer som sjukdom eller en dramatisk livsstil när ett konstnärskaps kontext ska presenteras. Kanske är det därför det ofta saknas precision i presentationer av konstnärsträdgårdar.

Monets trädgård i Giverny, urexemplet på konstnärsträdgård, planterades och sköttes länge bara som en mysig, lite rörig lantlig trädgård, och inte såsom Monet faktiskt utformade och såg den. Det var först för några år sedan som man under ledning av en ny trädgårdsmästare började återplantera de ursprungliga växterna, med hjälp av Monets målningar och fotografier. Den engelske huvudträdgårdsmästaren började till och med själv med oljemåleri, för att bättre förstå konstnärens relation till färger.

Just nu pågår en utställning på New Yorks botaniska trädgård där man försökt återskapa essensen av Frida Kahlos trädgård i Mexiko City, och där även ett antal av hennes målningar har inkluderats för att visa hur de olika delarna av hennes kreativitet samspelade. För Frida Kahlo var trädgården en del av hennes totala praktik; även om det inte finns mycket arkivmaterial bevarat, så vet man att trädgården gjordes om efter att Kahlo och Rivera flyttade in i huset och att det gjordes i linje med deras intresse för förkolonial historia och symbolik. Växter från kallafamiljen, som taroväxter tillhör, användes till exempel av aztekerna i ceremonier för att hedra åldrande släktingar.

Uppvärderandet av nationalism och ursprungsbefolkningskulturer som kom i den mexikanska revolutionens svallvågor började även influera landskapsarkitektur och trädgårdsplanering i landet under 1920-talet och framåt. Från att tidigare ha inspirerats av formella trädgårdar och parker i Europa började man använda centralamerikanska växter och vulkansten i utformningen av grönområden och innergårdar. Genom att inkorporera inhemska växter, såsom taro och andra kallaväxter, även i stadsträdgårdar så skapade man en illusion av natur och lantlighet, så även i Frida Kahlos trädgård.

Bilden av Frida Kahlo på knäna i rabatten, med svettiga handskar och en välanvänd sekatör, är dock med största sannolikhet en chimär. Kahlo och Rivera tillhörde en priviligierad medelklass och hade tjänstefolk som skötte trädgårdsarbetet. Och enligt ett brev till en vän 1934 hade Kahlo heller aldrig besökt en djungel. Sålunda är den täta väggen av blad i ”Självporträtt med törnehalsband” både en konstnärlig fantasi och överlagd realism. Hennes val av växter i sina verk var aldrig en slump, men hon var också mer förtrogen med det kultiverade än det vilda.

Det finns väldokumenterade paralleller till den franske målaren Henri Rousseaus stora djungelmålningar som han gjorde kring förra sekelskiftet, och det är känt att Frida Kahlo inspirerades av hans bildspråk. Men där Kahlo åtminstone kunde titta ut i sin trädgård, lämnade Rousseau aldrig Paris. Hans djur och växtmotiv var fantasikompositioner baserade på förlagor från Paris botaniska trädgård och djurpark. Rousseaus måleri visar upp ett hopplock för att illustrera idén om vild växtlighet, och hans fascination för djungel kan härledas till en allmän trend av exotism som rådde i Frankrike vid den tiden. Den konstruerade djungeln i hans måleri är både lockande och främmande, vilket kanske kan sammanfatta bilden av kolonierna i det allmänna medvetandet i Europa vid den tiden.

På sätt och vis arbetade Kahlo på motsatt sida av spektrumet, hon var noga med all växtlighet hon målade och hade kunskap om deras botaniska och kulturella historia och betydelse. Det gör måhända inte hennes måleri till mer sant än Rousseaus, men det är en påminnelse om hur konstkontext är så mycket mer än biografi. Och att det alltid finns ett visst mått av konstruktion och fantasi, om det så är i en målning eller en trädgård.

Vår tids livstilsfierande av alla områden – inredning, mat, mode, växter – kan ibland kännas fördummande, men i Kahlos fall är hennes intrikata uttryck i olika former en källa som kan fördjupa förståelsen av hennes konst. När vi alltmer lyckas släppa den nötta bilden av Frida Kahlo som en lidande, barnlös, dramatisk kvinna, kan nytt ljus kastas över andra delar av hennes praktik: såsom en vägg av elefantöra.

Källor:

Eva Zetterman, Frida Kahlos bildspråk. Ansikte, kropp och landskap, 2003

Adriana Zavala, Mia D’Avanza, Joanna L Groarke (red.), Frida Kahlo’s Garden, 2015

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s