Recension av Time/Light/Love på Landskrona museum

John Alinder blev fotograf istället för bonde. Han föddes 1875 på landet norr om Uppsala och tillbringade hela livet där, bygden blev hans motivvärld. Ett urval av de tusentals bilder som finns bevarade visas i ett fängslande bildspel projicerat på väggen i Landskrona museum. En flicka i en smårutig klänning står med händerna bakom ryggen, blicken riktad vagt åt kameran. Solen bryter igenom trädkronorna i bakgrunden. Bilden har den där kusliga effekten som bara ett foto kan ha: någon från en annan tid tittar mot dig.

Denna samlingsutställning rymmer det tidigaste svenska porträttfotografiet som finns bevarat, en daguerreotyp från 1840, och Julia Peirones stillbildsvideo “Waiting for red pigtails” från 2008. Men det är missvisande att beskriva den som en båge från då till nu. Efter att ha tittat på de över 200 bilderna i den tematiskt indelade utställningen är likheterna det som är slående. Att utforska ett ansikte i närbild eller samlas uppklädda för högtidlig fotografering – få sätt att använda kameran för att försöka komma åt något som ligger under ytan eller bevara ett minne hör till en specifik tid.
Erik Daniel Schötts bild från en agfa-autokrom, en tidig teknik för färgfoto, av en flicka i vingåkersdräkt från 1925 skulle kunna vara ett modefotografi av Julia Hetta, vars svala, måleriinspirerade porträtt hör till de få nutida färgfotografierna här. Parallellen fungerar också som en påminnelse om hur viktigt det är med sammanhang och bildtexter för att verkligen förstå bilderna och vad de kan säga om sin tid.
En ren bildkonsumtion där den enskilda bilden privilegieras, är ovanlig numera. Detta är ett sällsynt tillfälle att få se så mycket bra foto i en lugn, museal kontext. All information om porträtten i utställningen finns tillgänglig i en ambitiös liten katalog och den tematiska hängningen är okonstlad men lyckas med att skapa en behaglig likvärdighet, där alla bilder, av kända och okända, ges lika vikt.
Betoningen av intimitet och ledighet är central i utställningens urval; från Ingrid Bergmans lösa hårlockar i Lennart Nilssons porträtt, till Sune Jonssons omsorgsfulla bilder från Norrland. Denna lilla kalibrering – att betona den personliga sfären- är en väsentlig faktor i varför detta är så bra. Här finns inga officiella porträtt av kungafamiljen. Det är ett smart sätt att visa porträttfotografi då inblicken i det personliga fördjupar det fotohistoriska perspektivet – men också insikter i levnadsvillkor och verkligheter som framstår som ovärderliga.
Den mest elementära subgenren av porträttet är givetvis när kameran vänds mot fotografen eller mot en spegel. Historiens första fotografi av en människa är amerikanen Robert Cornelius självporträtt från 1839. Här finns versioner av selfies av Rut Hillarp, Gunnar Smoliansky, August Strindberg och Anna Riwkin. Förutom att vara en iscensättning av jaget är fotografers självporträtt ofrånkomligen också bilder av personen i arbete, vilket framkommer särskilt väl här. Hur ser fotografen ut som fotograf?
I Cecilia Edefalks svartvita självporträtt från 1993 riktar hon en pistol mot kameran, i andra handen håller hon självutlösaren. Hennes ögon är öppna i skälvande koncentration, tyngden av pistolen placerar bilden i ett gränsland mellan skådespel och verklighet. Mer registrerande och torr är Ann-Sofie Sidéns fotografiska studie till “Fideicommissum”, skulpturen av den kissande kvinnan som finns i Wanås skulpturpark. Konstnären har fotograferat sig själv på huk med neddragna byxor, med en allvarlig men lite uttråkad min. Är detta en karaktär hon spelar, eller ett porträtt av en sammanbiten konstnär?
I en fängslande presentation lyckas Landskrona museum betona fotografiets särart och allt som ligger bakom ett enskilt ögonblick, utan att förlita sig på spektakulära bilder i storformat. Inget kategoriskt ont om sådant fotografi, men fotografisk utställningsverksamhet i Sverige förlitar sig för ofta på det.
Porträttfotot har en unik funktion som historiskt dokument och utställningar som denna är viktiga, inte minst som påminnelser om att fotografi inte bara är snabb, digital kommunikation. Frans G Klemmings bild av en död pojke i en kista omringad av blommor och en liten modellsegelbåt rymmer dödens universalitet och avgrundsdjup. Banalt och fruktansvärt. Bilden avslöjar sedvanor och detaljer; det privata och det allmänna. Människors plats i världen.